Hur går man vidare

Hej alla! Då har jag varit hemma i tre veckor idag. Det är dags för att sammanfatta mina 666 dagar i USA med vad som antagligen kommer bli det längsta inlägget ni läst här på bloggen. Frågade en gammal kompis som varit au pair för några år sedan "hur man går vidare". Hon svarade att "man går inte vidare". Och hon har nog rätt. Hur går man egentligen vidare från något som med säkerhet har varit det bästa man har gjort i hela sitt liv? Antagligen får jag aldrig uppleva ett sånt här äventyr igen. Hur går man vidare från det? Hur gör man för att nästa del i livet inte ska kännas så otillräcklig. Jag saknar att ständigt ha ett äventyr framför mig. Att man ständigt visste att man gjorde något som var ens dröm. Som att leva i konstant eufori trots mindre bra dagar lite då och då också. Jag saknar att inte ständigt behöva känna att man måste hitta på så mycket saker för att man visste att en redan uppnådde och uppfyllde så mycket med att bara vara där. Att bara vara där, på den platsen, just där och då. 
 
Gruppbild på svenskarna som jag spenderade min tid med under training school. Här står vi för första gången någonsin på Times Square. 
 
Gruppbild från training school. 
 
I dagarna fyller bloggen även 2 år. Jag skapade ju bloggen precis när jag hade matchat med min första värdfamilj och om två dagar så är det alltså exakt två år sedan den där februari dagen där jag fick reda på att jag skulle spendera mitt au pair år i New Jersey hos en familj med tre barn. En familj som visade sig vara helt perfekt för mig. En familj som välkomnade mig med öppna armar, tog med mig på alla deras semestrar inklusive en road trip genom en massa delstater. Deras vänner, familj och grannar välkomnade mig också och även hos dom fick jag vänner och familj för livet. Det är svårt att ta in att allting har gått så fort och att jag redan är hemma. För det är exakt så det känns, tiden i USA gick på två sekunder även om jag känner att jag verkligen hann göra allt jag ville göra och fick uppleva saker jag aldrig trodde var möjligt. Nu sträckte ju sig min tid i USA inte bara under 12 månader utan 22 månader också.  Det är dags att ta en liten återblick och sammanfatta min tid och kanske bjuda på några tips utifrån mina egna erfarenheter. 
 
För det första, välj inte första bästa familj bara för att ni vill åka till en viss stad. Välj familj med OMSORG. Var öppen. Jag var helt inställd på att jag ville åka till Kalifornien direkt men jag slutade upp i New Jersey som för mig kändes som raka motsatsen där och då. Visade sig vara det bästa beslutet jag någonsin kunde tagit.  Ta tillvara på varje dag. Från första veckan på training school till sista dagen på ert äventyr. Skriv upp en lista på allt ni vill göra och gör det. Ett år som Au pair flyger förbi och man vill inte avsluta sin tid och känna att man inte hunnit med allt man ville göra. En av de största anledningarna till att jag varit så himla nära alla mina värdbarn är enkel. Herregud lek med barnen. Det var ofta man såg au pairer med sina värdbarn i parken där au pairerna bara satt och titta på. Det tyckte jag inte var kul så jag var den som sprang runt och lekte monster med mina värdbarn (deras favoritlek) och tillslut hade alla andra barnen i parken anslutut sig i leken. Barnen kommer tycka du är en rolig au pair och det gör sååå mycket. Det är inte lätt för barn att varje år få en ny au pair, man måste jobba för deras tillit. Bästa sättet är att bara leka. Sitt inte brevid och titta på, var med, lek på golvet MED barnen,bygg kojor tillsammans, låt dem rida på din rygg, brotta ner dig, kittla varandra, jaga varandra, baka tillsammans, överraska barnen med vattenkrig efter skolan. Mina värdbarn hade så himla kul med alla konstiga lekar jag brukade hitta på och det var så jag vann deras tillit. Jag var en riktig lek-au pair och de visste att om jag skulle fortsätta överraska dem med vattenkrig när dom kom hem från skolan eller liknande så var det även tvugna att lyssna på mig. Var flexibel. Det är trots allt därför många värdfamiljer väljer att ta en au pair. Var beredd på att ge och ta i relationen till din värdfamilj. Jämför inte för mycket din situation i värdfamiljen med andra au pairer, det är lätt hänt men ingen au pair upplevelse är den andra lik. Du kommer ha dagar då allt känns skit. Dem går inte att undvika, men det är okej. Det fanns dagar jag grät mig till sömns, dagar där jag inte förstod varför jag "slösade" min tid med att ta hand om barn som just den dagen inte alls lyssnade på mig. Dagar då allt verkligen kändes så jobbigt och man inte orkade städa efter stökiga barn, tjata om läxor eller att man inte får springa över vägen utan att titta 111 gånger per dag. Men man behöver dem sämre dagarna ibland för att uppskatta hur bra man har det annars. Ta tillvara på din lediga tid. Res. Åk på weekend-trips. Skapa en relation med värdfamiljen. Bjud på dig själv. Hjälp till extra när det behövs så kommer du märka att du får tillbaka det från värdfamiljen också. Träffa människor du annars kanske inte skulle umgås med. Man kan lära sig så mycket och får vänner för livet genom något så enkelt som att fråga om någon annan au pair vill ta en fika någon dag. Våga.
 
Här kommer lite blandade bilder på mina värdbarn och allt kul vi kunde hitta på. 
 
Världens roligaste jobb!
 
Det är så lätt att falla tillbaka till det som innan USA var vardag. För även om jag inte vill, så kommer det att vara min vardag framöver. Jag vill ha kvar den förändring som USA medförde. Jag vill fortsätta vara den jag är nu, nu efter USA. Men det är också så enkelt att bli bekväm och klaga på petitesser igen. Jag är så glad att jag fick chansen att spendera min tid i USA hos tre olika familjer för det har verkligen lärt mig så mycket. Även om min tid i Kalifornien inte slutade som jag trodde eftersom jag gick in i rematch efter 6 månader så är jag fortfarande så glad att jag fick uppleva allt annat där och allt det som var helt otroligt jobbigt där lärde mig extremt mycket saker och fick mig att inse hur jäkla bra familjer jag dels haft innan och även efter. Just nu är det så enkelt att sakna men så svårt att gå vidare. Så enkelt att glömma men så svårt att minnas allt. Så enkelt att tänka men så svårt att agera. Så enkelt att tänka bakat men så svårt att blicka framåt. 
 
Något av det viktigaste jag lärde mig under mina månader som Au pair är att uppskatta det man har, vara öppen mot nya människor, hålla en positiv inställning, vara driven att följa sin vilja, inte stressa över småsaker, vara omgiven av människor man trivs med och leva sitt liv till fullo.
 
 
SOM ni blivande au pairer kommer shoppa. Det var nog inte ens mänskligt så mycket jag shoppade. Mina första två månader hade jag till exempel köpt 22 par skor... och då gillar jag inte ens skor haha. 
 
 
 
Aldrig trodde jag att dagen då det var dags att säga hejdå till USA skulle komma. 
 
Trodde inte den skulle komma när jag satt på flyget med fyrverkerier i magen och var på väg mot mitt äventyr.
 

Trodde inte den skulle komma när jag första natten låg i mitt nya rum, tittade upp i taket och undrade vad fan jag höll på med.

 

Trodde inte den skulle komma när vi dansade och skrek oss hesa under alla utekvällarna i NYC.

 

 
 

Trodde inte den skulle komma när jag sena kvällar satt runt öppna brasan i huset och pratade om stort och smått med värdföräldrarna och deras familj samt vänner.

 

 
 
Trodde inte den skulle komma när jag hasade mig upp ur sängen fem minuter innan jag började jobba och kunde börja arbetsdagen i pyjamas för att riktiga kläder var för ansträngande.

 

Trodde inte den skulle komma när jag om och om igen fick nya perspektiv på livet, religion, kärlek och värde, av att leva så nära inpå människor som lever totalt annorlunda från vad jag tidigare var vann med. 

 

Trodde inte den skulle komma när jag efter 3 veckor hos min värdfamilj satte mig i bilen med dem för en 10 dagars roadtrip och jag ensam satt på stranden i North Carolina en kväll och nog för första gången lite tog in att detta händer mig just nu. 

 

 
 

Trodde inte den skulle komma när jag bestämde mig för att förlänga och flyttade till Orange County. 

 

 
 

Trodde inte den skulle komma när jag ena helgen åkte på äventyr till San Diego, nästa till Los Angeles och nästa till Palm Springs för att gå på VIP fest på Coachella med alla mina favoritskådisar. 

 
 

 

Trodde inte den skulle komma alla de oändliga vardagar som aldrig tycktes ta slut, de dagar då barnen fyllde min webcameras album med fula grimaser och vi lekte monster för tionde gången samma dag. 

 

Trodde inte den skulle komma när jag spenderade två veckor i Hawaii och levde drömmen.

 

Trodde inte den skulle komma när man för tredje gången på samma vecka fick reda på att barnens skola var inställd för att det under natten snöat ca 2 centimeter. 

 
 

Trodde inte den skulle komma när jag varje helg tog bussen in till New York för att spendera dagarna med att turista, ta foton, se och upptäcka, äta gott eller bara gå upp och ner genom Manhattan med de vänner som skulle komma att betyda så himla mycket. 

 

Trodde inte den skulle komma när jag hyrde en husbil med mina bästa vänner för att resa runt i Kalifornien i några veckor. 

 

 Trodde inte den skulle komma när jag bokade flygbiljetter hem. 

 

Trodde inte den skulle komma. Den dagen då äventyret är slut. 

 

Jag kommer på mig själv att med att sitta och deppa över den tid som varit. Att det är över nu, att det aldrig mer kommer komma tillbaka. Att det är framtiden som väntar och att den kanske inte uppfyller samma standard som det som en gång varit.

Mitt au pair äventyr i USA:  Finns det något mer att säga? De där mysiga morgnarna när man hade jobbat klart på morgonen och kunde bjuda hem sina vänner för timmar av skitsnack och brunch. Den där gången jag klev in på CVS för första gången och var kvar i tre timmar för att jag inte kunde sluta titta på alla sjuka saker för fanns i USA. De där gångerna jag försökte lära värdfamiljen svenska. De där mysiga kvällarna med värdfamiljen. Den där gången jag smakade riktigt froyo för första gången. Den där shoppingen. De där bussresorna till New York varje helg. De där utgångarna och efterfesterna. De där gapflabben. De där alldeles klockrena kommentarerna från värdbarnen som fick mig att skratta i timmar. Den där gången vi hamnade på en militärbas och lovade oss själva att aldrig åka tillbaka till men bröt redan helgen efter. Den där promenaden i Central Park. Den där maten. Den där första daten med en amerikan. De där limosinturerna i New York. Den där första gången ens värdbarn sa att dom älskade en. De där alldeles underbara människorna. De där gångerna när man såg något i verkligheten som man tidigare bara sett på bild. Den där spontanutflykten. Den där första gången i Los Angeles.  Den där gången jag fick hjärnskakning för att mitt värdbarn skulle hoppa i sängen och ge mig en kram. Den där dagarna vi spenderade med att åka pulka i trädgården. De där tinder dejterna. Den där gången vi körde sex timmar till en annan delstat bara för att ta en fin bild. Den där gången man insåg att man hade hittat vänner för livet. De där interna skämten med värdbarnen. De där pooldagarna. De där vinkvällarna. Den där gången jag hoppade ut ur ett plan. De där turistdagarna. De där starbucks kvällarna. De där roadtripsen med min värdfamilj där de inte kunde första hur jag kunde sova i bilen i 8 timmar trots tre ungar som skrek hela bilresan. De där solnedgångarna. De där middagarna på standen. Mitt rum. Den där semesten till Lake Placid. Den där dagen där vi gick på bio och såg fyra filmer i rad. De där människorna. De där 22 månaderna jag aldrig kommer glömma.

 

Sammanfattning. Det var en upplevelse jag älskade. Jag ska inte vara depp eller sörja att det är över när jag egentligen bara ska vara glad att jag fått vara med om det. 

 

Home is wherever you watch the sunsets

Nu har det gått en vecka sedan jag kom hem till Sverige. Märkligt hur en vecka tillbaka i Sverige har känts längre än vad hela min tid i USA kändes. Det känns väldigt unreal fortfarande att det är slut bara sådär och att jag nu är tillbaka i Stockholm där allt är sig likt. Några fler Starbucks har öppnat och även Dunkin Donuts vilket uppskattas enormt men annars är allt sig likt. Känns lite som att en bit av USA är med mig då i alla fall med Starbucks & Dunkin'. Tydligen så finns det ju också amerikanska livsmedel här i Sverige i matbutikerna. En hel gång med massa mat som symboliserade min tid i USA visade min mamma mig när jag var på mataffären första gången tillbaka i Sverige. Som Mac and Cheese, peanutbutter, american pancakes, reeses, hershey osv osv. Himla festligt att man kan stilla begären på amerikanskt mat lite då och då. Ungefär som när man drog till IKEA när man befann sig i USA för att få lite Sverige feeling. Jag vart mer exalterad av att hitta den amerianska maten än allt annat jag drömt om att äta när jag väl var tillbaka här. Inte ens vart sugen på svensk mat riktigt så nu kommer ni hitta mig i gång 9 på ICA MAXI haha! 
 
Annars har min vecka sett ut som så att jag sprungit på massa jobbintervjuer över hela Stockholm. Fått lite erbjudanden men är kräsen och vill inte bara ta första bästa liksom. Det är ju nu man inser vilket jäkla underbart jobb jag hade som Au pair. Få betalt för att gå på bio? Leka med barn? Höra 110 om dagen hur älskad man är? Skjutsa till aktiviteter? Överösas av kramar och pussar och I love you the most and most? Laga mat? Få gratis mat, telefon OCH EN BIL att använda som en själv behagar? Hallå kan någon berätta vart man får ett sånt jobb här i Sverige? 
(obs obs obs - tydligen så glömmer man bort allt hårt slit och dåliga dagar man hade som Au pair när man faktiskt inte är någon längre!) 
 
Hur som helst, ni är väldigt många fina som skrivit helt otroligt fina mail, meddelanden och tackat för allt det jag delat med mig av under min tid som Au Pair och även att jag har inspirerat er till att själv åka. KUL! ÅK! Exakt så jag kände när jag läste au pair bloggar innan jag åkte ju. Ni är även många som frågat om jag kommer fortsätta blogga och svaret är helt enkelt att jag inte riktigt vet ännu. Vet inte hur glamoröst det är att läsa om mitt liv i Stockholm gentemot mina äventyr i USA om man säger så. MEN jag har fortfarande väldigt mycket jag vill visa och berätta om så det kommer komma upp här allt eftersom. Trots att jag är hemma nu så vill jag ha alla minnen samlade på ett och samma ställe. Dock tar det lite tid att redigera alla bilder och inte minst alla filmer. Allt ifrån osedda bilder från några utav mina favorit minnen som jag aldrig hunnit berätta om, Hawaii, Au pair hemligheter och inte minst resemånaden. 
 
Vi börjar med lite bilder från en utav mina sista kvällar i OC. Jag och Marta tog med oss en filt och satte oss på en bänk i Corona del Mar (helt klart favorite spot to watch the sunset in OC). Där satt vi och njöt njöt njöt medans himlen förvandlades till såndär riktig cotton candy sky som jag äääälskar. Ska bli spännande att se om Sverige kan leverera liknande solnedgångar. Jag måste vara ärlig och säga att jag nog aldrig sett solnedgången här vad jag kan komma ihåg. Iallafall inte vad jag lagt märke till.  Inte sett den i Spainen vad jag kan komma på heller där jag ändå bott i minst 16 år. Kan ni berätta? Är de fina här? Existerar de ens? (ironi såklart men vi har ju inte direkt så mycket sol just nu så betyder det att jag måste vänta till typ... juni? juli?) Time will tell helt enkelt om Sverige kan imponera på mig. Jag har sett några pretty amazing sunsets under min tid i USA så det kommer nog ta ett tag att slå. I'm on a mission dock att uppleva en cotton candy solnedgång här i Sverige också så I'll let you know when that happens. Home is wherever you watch the sunsets som en klok vän så fint sa till mig en gång. 
 
 

Kulturkrockar i Sverige?

Jaha ni. Då befinner man sig på svensk mark igen efter 1 år och 10 månader i USA. Det trodde jag aldrig. Det låter kanske konstigt för jag har ju alltid vetat att min tid i USA hade ett utgångsdatum men på något sätt så trodde jag aldrig att den dagen skulle komma just för mig. Jag trivdes så himla bra och hade aldrig någonsin hemlängtan (förutom saknandet av svensk mat lite då och då) så jag var inte alls som många andra au pair som verkligen räknade ner för att de var taggade på att åka hem och träffa familj och vänner.
 
Hur som helst. Jag reste i tisdags kväll och var framme på Arlanda i onsdags förmiddag. Totalt reste jag hem med 115 kg + handbaggage. Lite lite mer än jag kom till USA med alltså. Jag ska inte ljuga och säga att det inte var jobbigt att lyfta och flyga över NYC. Det kan hända att jag spelade min mest sorgsna musik, tittade ut genom fönstret och grät nästan hela resan. 
 
Har varit hemma nu i två dygn och tänkte att jag skulle berätta lite hur mina tankar har sett ut under dem här timmarna: 
  1. Satan vad kallt det är här i Stockholm!!!!!
  2. Hur kommer det sig att klockan är 8.00 och det fortfarande är becksvart på Island? Inte förran 8.30 kunde man se solen gå upp genom flygplanets fönster. Väldigt sent om nu frågar mig. 
  3. Nu vet jag var alla snygga killar har befunnit sig. De har ju varit här i Sverige hela tiden. 
  4. Varför finns det inget vatten i toaletterna? Jag stod på riktigt och undrade varför det var så lite vatten i toan. När jag flyttade till USA reagerade jag på att toan var halvfull med vatten. Snacka om omvänd kulturkrock. 
  5. Kan man dricka vattnet i kranen fortfarande eller kan man inte göra det längre i Sverige heller?
  6. Varför i hela världen äter vi med barnbestick? Det gjorde vi såklart inte, allt är bara extremt mycket mindre här. Största glasen/kaffekopparna här hemma är löjligt små om man jämför med USA. Teskedarna ska vi inte ens tala om. 
  7. Ååååhhhh all mat jag saknat...... nä vet ni vad det smakade inte alls så bra jag fantiserat om. Har inte kunnat äta något godis eller choklad alls heller. 
  8. Jetlag. Suger. 
  9. Allt känns så himla litet. Verkligen allt. Det känns numera som att jag bor i ett dockhus.
  10. Saknar redan alla mina vänner och familj i USA. 
  11. Måste köpa engelska böcker och hitta engelska vänner här för jag saknar redan det engelska språket.
  12. Svensk tv. Bläddrade igenom några kanaler innan jag stängde av tvn. Mina öron blöder. 
 
Det här är väl lite urval av vad som snurrat i mitt huvud senaste 48 timmarna. Har ju gått och blivit jätteförkyld/sjuk sen jag kom hem så det är ju inte så kul men var lite beredd på det eftersom mina värdbarn var så himla förkylda när jag åkte. Annars har jag som ni kanske märkt helt fått en käftsmäll i omvänd kulturkrock. Tror minsann att jag reagerar på mer saker här än när jag först flyttade till USA. Kan vara mitt febriga huvud som minns fel nu men det känns så. Men om något är säkert så är det ju att jag verkligen vant mig hur saker ser ut/går till i USA efter två år där. Det sista min värdmamma från min sista familj sa till mig när vi sa hejdå är att jag är deras mest amerikaniserad au pair (av dem 7 de haft innan mig) och att hon inte alls skulle vara förvånnad om jag var tillbaka snart. Time will tell. Hörs snart! 
 
 
 
 
 
 
 
 
När man läste detta precis innan planet lyfte <3 
 
 
 
 
En tjej med så kallat wanderlust som bestämde sig för att resa och se världen. Jag började mitt äventyr i Montclair, strax utanför New York City, som Au Pair i 12 månader. Jag bestämde mig för att förlänga min tid som au pair och flyttade till soliga Orange County, CA där jag bodde i 6 månader. Efter rematch där är jag nu tillbaka hos en ny familj i Montclair,NJ där jag kommer spendera mina sista 5 månader som Au pair.