Hur går man vidare

Hej alla! Då har jag varit hemma i tre veckor idag. Det är dags för att sammanfatta mina 666 dagar i USA med vad som antagligen kommer bli det längsta inlägget ni läst här på bloggen. Frågade en gammal kompis som varit au pair för några år sedan "hur man går vidare". Hon svarade att "man går inte vidare". Och hon har nog rätt. Hur går man egentligen vidare från något som med säkerhet har varit det bästa man har gjort i hela sitt liv? Antagligen får jag aldrig uppleva ett sånt här äventyr igen. Hur går man vidare från det? Hur gör man för att nästa del i livet inte ska kännas så otillräcklig. Jag saknar att ständigt ha ett äventyr framför mig. Att man ständigt visste att man gjorde något som var ens dröm. Som att leva i konstant eufori trots mindre bra dagar lite då och då också. Jag saknar att inte ständigt behöva känna att man måste hitta på så mycket saker för att man visste att en redan uppnådde och uppfyllde så mycket med att bara vara där. Att bara vara där, på den platsen, just där och då. 
 
Gruppbild på svenskarna som jag spenderade min tid med under training school. Här står vi för första gången någonsin på Times Square. 
 
Gruppbild från training school. 
 
I dagarna fyller bloggen även 2 år. Jag skapade ju bloggen precis när jag hade matchat med min första värdfamilj och om två dagar så är det alltså exakt två år sedan den där februari dagen där jag fick reda på att jag skulle spendera mitt au pair år i New Jersey hos en familj med tre barn. En familj som visade sig vara helt perfekt för mig. En familj som välkomnade mig med öppna armar, tog med mig på alla deras semestrar inklusive en road trip genom en massa delstater. Deras vänner, familj och grannar välkomnade mig också och även hos dom fick jag vänner och familj för livet. Det är svårt att ta in att allting har gått så fort och att jag redan är hemma. För det är exakt så det känns, tiden i USA gick på två sekunder även om jag känner att jag verkligen hann göra allt jag ville göra och fick uppleva saker jag aldrig trodde var möjligt. Nu sträckte ju sig min tid i USA inte bara under 12 månader utan 22 månader också.  Det är dags att ta en liten återblick och sammanfatta min tid och kanske bjuda på några tips utifrån mina egna erfarenheter. 
 
För det första, välj inte första bästa familj bara för att ni vill åka till en viss stad. Välj familj med OMSORG. Var öppen. Jag var helt inställd på att jag ville åka till Kalifornien direkt men jag slutade upp i New Jersey som för mig kändes som raka motsatsen där och då. Visade sig vara det bästa beslutet jag någonsin kunde tagit.  Ta tillvara på varje dag. Från första veckan på training school till sista dagen på ert äventyr. Skriv upp en lista på allt ni vill göra och gör det. Ett år som Au pair flyger förbi och man vill inte avsluta sin tid och känna att man inte hunnit med allt man ville göra. En av de största anledningarna till att jag varit så himla nära alla mina värdbarn är enkel. Herregud lek med barnen. Det var ofta man såg au pairer med sina värdbarn i parken där au pairerna bara satt och titta på. Det tyckte jag inte var kul så jag var den som sprang runt och lekte monster med mina värdbarn (deras favoritlek) och tillslut hade alla andra barnen i parken anslutut sig i leken. Barnen kommer tycka du är en rolig au pair och det gör sååå mycket. Det är inte lätt för barn att varje år få en ny au pair, man måste jobba för deras tillit. Bästa sättet är att bara leka. Sitt inte brevid och titta på, var med, lek på golvet MED barnen,bygg kojor tillsammans, låt dem rida på din rygg, brotta ner dig, kittla varandra, jaga varandra, baka tillsammans, överraska barnen med vattenkrig efter skolan. Mina värdbarn hade så himla kul med alla konstiga lekar jag brukade hitta på och det var så jag vann deras tillit. Jag var en riktig lek-au pair och de visste att om jag skulle fortsätta överraska dem med vattenkrig när dom kom hem från skolan eller liknande så var det även tvugna att lyssna på mig. Var flexibel. Det är trots allt därför många värdfamiljer väljer att ta en au pair. Var beredd på att ge och ta i relationen till din värdfamilj. Jämför inte för mycket din situation i värdfamiljen med andra au pairer, det är lätt hänt men ingen au pair upplevelse är den andra lik. Du kommer ha dagar då allt känns skit. Dem går inte att undvika, men det är okej. Det fanns dagar jag grät mig till sömns, dagar där jag inte förstod varför jag "slösade" min tid med att ta hand om barn som just den dagen inte alls lyssnade på mig. Dagar då allt verkligen kändes så jobbigt och man inte orkade städa efter stökiga barn, tjata om läxor eller att man inte får springa över vägen utan att titta 111 gånger per dag. Men man behöver dem sämre dagarna ibland för att uppskatta hur bra man har det annars. Ta tillvara på din lediga tid. Res. Åk på weekend-trips. Skapa en relation med värdfamiljen. Bjud på dig själv. Hjälp till extra när det behövs så kommer du märka att du får tillbaka det från värdfamiljen också. Träffa människor du annars kanske inte skulle umgås med. Man kan lära sig så mycket och får vänner för livet genom något så enkelt som att fråga om någon annan au pair vill ta en fika någon dag. Våga.
 
Här kommer lite blandade bilder på mina värdbarn och allt kul vi kunde hitta på. 
 
Världens roligaste jobb!
 
Det är så lätt att falla tillbaka till det som innan USA var vardag. För även om jag inte vill, så kommer det att vara min vardag framöver. Jag vill ha kvar den förändring som USA medförde. Jag vill fortsätta vara den jag är nu, nu efter USA. Men det är också så enkelt att bli bekväm och klaga på petitesser igen. Jag är så glad att jag fick chansen att spendera min tid i USA hos tre olika familjer för det har verkligen lärt mig så mycket. Även om min tid i Kalifornien inte slutade som jag trodde eftersom jag gick in i rematch efter 6 månader så är jag fortfarande så glad att jag fick uppleva allt annat där och allt det som var helt otroligt jobbigt där lärde mig extremt mycket saker och fick mig att inse hur jäkla bra familjer jag dels haft innan och även efter. Just nu är det så enkelt att sakna men så svårt att gå vidare. Så enkelt att glömma men så svårt att minnas allt. Så enkelt att tänka men så svårt att agera. Så enkelt att tänka bakat men så svårt att blicka framåt. 
 
Något av det viktigaste jag lärde mig under mina månader som Au pair är att uppskatta det man har, vara öppen mot nya människor, hålla en positiv inställning, vara driven att följa sin vilja, inte stressa över småsaker, vara omgiven av människor man trivs med och leva sitt liv till fullo.
 
 
SOM ni blivande au pairer kommer shoppa. Det var nog inte ens mänskligt så mycket jag shoppade. Mina första två månader hade jag till exempel köpt 22 par skor... och då gillar jag inte ens skor haha. 
 
 
 
Aldrig trodde jag att dagen då det var dags att säga hejdå till USA skulle komma. 
 
Trodde inte den skulle komma när jag satt på flyget med fyrverkerier i magen och var på väg mot mitt äventyr.
 

Trodde inte den skulle komma när jag första natten låg i mitt nya rum, tittade upp i taket och undrade vad fan jag höll på med.

 

Trodde inte den skulle komma när vi dansade och skrek oss hesa under alla utekvällarna i NYC.

 

 
 

Trodde inte den skulle komma när jag sena kvällar satt runt öppna brasan i huset och pratade om stort och smått med värdföräldrarna och deras familj samt vänner.

 

 
 
Trodde inte den skulle komma när jag hasade mig upp ur sängen fem minuter innan jag började jobba och kunde börja arbetsdagen i pyjamas för att riktiga kläder var för ansträngande.

 

Trodde inte den skulle komma när jag om och om igen fick nya perspektiv på livet, religion, kärlek och värde, av att leva så nära inpå människor som lever totalt annorlunda från vad jag tidigare var vann med. 

 

Trodde inte den skulle komma när jag efter 3 veckor hos min värdfamilj satte mig i bilen med dem för en 10 dagars roadtrip och jag ensam satt på stranden i North Carolina en kväll och nog för första gången lite tog in att detta händer mig just nu. 

 

 
 

Trodde inte den skulle komma när jag bestämde mig för att förlänga och flyttade till Orange County. 

 

 
 

Trodde inte den skulle komma när jag ena helgen åkte på äventyr till San Diego, nästa till Los Angeles och nästa till Palm Springs för att gå på VIP fest på Coachella med alla mina favoritskådisar. 

 
 

 

Trodde inte den skulle komma alla de oändliga vardagar som aldrig tycktes ta slut, de dagar då barnen fyllde min webcameras album med fula grimaser och vi lekte monster för tionde gången samma dag. 

 

Trodde inte den skulle komma när jag spenderade två veckor i Hawaii och levde drömmen.

 

Trodde inte den skulle komma när man för tredje gången på samma vecka fick reda på att barnens skola var inställd för att det under natten snöat ca 2 centimeter. 

 
 

Trodde inte den skulle komma när jag varje helg tog bussen in till New York för att spendera dagarna med att turista, ta foton, se och upptäcka, äta gott eller bara gå upp och ner genom Manhattan med de vänner som skulle komma att betyda så himla mycket. 

 

Trodde inte den skulle komma när jag hyrde en husbil med mina bästa vänner för att resa runt i Kalifornien i några veckor. 

 

 Trodde inte den skulle komma när jag bokade flygbiljetter hem. 

 

Trodde inte den skulle komma. Den dagen då äventyret är slut. 

 

Jag kommer på mig själv att med att sitta och deppa över den tid som varit. Att det är över nu, att det aldrig mer kommer komma tillbaka. Att det är framtiden som väntar och att den kanske inte uppfyller samma standard som det som en gång varit.

Mitt au pair äventyr i USA:  Finns det något mer att säga? De där mysiga morgnarna när man hade jobbat klart på morgonen och kunde bjuda hem sina vänner för timmar av skitsnack och brunch. Den där gången jag klev in på CVS för första gången och var kvar i tre timmar för att jag inte kunde sluta titta på alla sjuka saker för fanns i USA. De där gångerna jag försökte lära värdfamiljen svenska. De där mysiga kvällarna med värdfamiljen. Den där gången jag smakade riktigt froyo för första gången. Den där shoppingen. De där bussresorna till New York varje helg. De där utgångarna och efterfesterna. De där gapflabben. De där alldeles klockrena kommentarerna från värdbarnen som fick mig att skratta i timmar. Den där gången vi hamnade på en militärbas och lovade oss själva att aldrig åka tillbaka till men bröt redan helgen efter. Den där promenaden i Central Park. Den där maten. Den där första daten med en amerikan. De där limosinturerna i New York. Den där första gången ens värdbarn sa att dom älskade en. De där alldeles underbara människorna. De där gångerna när man såg något i verkligheten som man tidigare bara sett på bild. Den där spontanutflykten. Den där första gången i Los Angeles.  Den där gången jag fick hjärnskakning för att mitt värdbarn skulle hoppa i sängen och ge mig en kram. Den där dagarna vi spenderade med att åka pulka i trädgården. De där tinder dejterna. Den där gången vi körde sex timmar till en annan delstat bara för att ta en fin bild. Den där gången man insåg att man hade hittat vänner för livet. De där interna skämten med värdbarnen. De där pooldagarna. De där vinkvällarna. Den där gången jag hoppade ut ur ett plan. De där turistdagarna. De där starbucks kvällarna. De där roadtripsen med min värdfamilj där de inte kunde första hur jag kunde sova i bilen i 8 timmar trots tre ungar som skrek hela bilresan. De där solnedgångarna. De där middagarna på standen. Mitt rum. Den där semesten till Lake Placid. Den där dagen där vi gick på bio och såg fyra filmer i rad. De där människorna. De där 22 månaderna jag aldrig kommer glömma.

 

Sammanfattning. Det var en upplevelse jag älskade. Jag ska inte vara depp eller sörja att det är över när jag egentligen bara ska vara glad att jag fått vara med om det. 

 
Ida

Åhh men bästa inlägget! Du har verkligen inspirerat mig att åka iväg som Au Pair. Jag tänkte fråga ifall du kan ge lite tips till mig. Tips på lekar, pyssel, mellanmål, aktiviteter :)

Åh, så härligt! Är au pair i CT nu och har ca 5 månader kvar, förstår verkligen inte vart tiden tar vägen! Har panik att jag inte kommer hinna göra allting som jag egentligen vill för veckorna bara flyger förbi, haha! Och ändå kan jag liksom inte förstå att detta är mitt liv nu, tänker alltid på vad jag ska göra när jag kommer hem eller hur bra alla andra har det, haha! Jag måste verkligen börja uppskatta livet nu, för snart är det över och då VET jag att jag kommer sakna det något enormt!

Har verkligen älskat din blogg och den har inspirerat mig något enormt ska du veta, hihi!

men åh vad kul! fantastiska bilder!!
har en kollega som idag är ca 45 år gammal och hon var också au pair när hon var ung och har kontakt med sin värdfamilj än idag! så det behöver inte bara vara ett underbart minne men också personer som kan stanna i ditt liv för alltid :) (ifall det är till någon tröst hehe)

Vilket äventyr! Jag har bott i USA i snart sex år och kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att flytta hem igen. Du funderar inte på att åka hit och plugga i ett par år?

Måste varit så sjukt roligt!!! :D

Nej vad kul!!!
Hoppas du får en fin dag och lycka till med bloggen!
Kram <3

men wow! vilken otrolig resa! om två månader åker jag själv iväg och jag insåg nu att jag inte har en aning om vad jag gett mig in på! haha men det låter helt fantastiskt.

det här inlägget var verkligen vad jag behövde läsa :)

Vilket äventyr du varit med om! Denna bloggen har varit så inspirerande.

Jag vet att du inte velat skriva om det, men jag är lite nyfiken på vad anledningen till din rematch var?

Underbart att läsa :-)




Kom ihåg mig?