Last day :(((

Imorgon vid den här tiden sitter jag på ett flyg påväg till Island för en mellanlandning innan jag landar på Arlanda på onsdag 11.20. Efter 666 dagar landar jag på svensk mark igen och ska få träffa familjen igen. Såklart jag längtar men att säga hejdå till detta är verkligen det svåraste jag någonsin behövt göra. 
 
Igår spenderade jag hela dagen med min första värdfamilj och hade sleepover där också. Jag har ju egentligen redan gått igenom det här tidigare. Att lämna min första värdfamilj och att lämna Montclair och New York. Men det är annorlunda nu. När jag flyttade till Cali så visste jag ju att jag skulle träffa dom igen innan jag åkte hem men nu vet jag ju liksom inte när nästa gång blir. Imorse vaknade jag upp tillsammans med ett utav mina värdbarns arm tätt omkring mig, hängde hemma och åt mina sista amerikanska pannkakor med Cecilie. Jättekonstigt är det också att jag och Cecilie går igenom det här igen. Det känns som igår vi hämtade upp henne efter training school och jag lärde upp henne och nu är det nästan som att vi var tillbaka i tiden och jag var tillbaka i gästrummet och ska lämna igen. Skillnaden nu är ju att vi faktiskt blivit vänner på riktigt.  Resten utav dagen spenderades med att packa packa packa. 3 st väskor som väger 23 kg var är helt enkelt inte tillräckligt efter två år här. 
 
Kvällen avslutades med att jag gick ner till gamla familjen igen för att säga ett sista hejdå. Det slutade i gråtkalas kan man minst sagt säga. Att natta barnen och se deras söndergråtna ansikte var bland det västa jag upplevt här. Att säga hejdå till mina värdföräldrar var lika jobbigt och lika mycket gråt där. När alla gått och lagt sig satt jag och Cecilie och grät tillsammans i soffan framför brasan. 
 
Jag är SÅ glad att jag vågade åka iväg helt själv till ett främmande land. Detta har varit ett äventyr som har resulterat i inte bara en men två nya familjer, vänner för livet, nya erfarenheter och minnen som jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Är så stolt över mig själv, jag vågade ta mig an det okända och jag känner verkligen hur jag har växt som person. 
 
Nu är mina två år som au pair  över och det känns helt sjukt. Tiden har gått så snabbt och jag känner mig fortfarande inte helt redo att åka hem till Sverige igen. De här 22 månaderna har förändrat mitt liv. Jag har träffat de mest fantastiska människorna på jorden, blivit behandlad som familj av främlingar, lärt mig ta betydligt mer ansvar, jag har öppnat ögonen för vad som faktiskt är viktigt och inte i livet, jag har upplevt saker jag aldrig trodde jag skulle göra, jag har lärt mig uppskatta allting på ett helt annat sätt och jag har utvecklas enormt som människa. Det här åren har varit det bästa och viktigaste i mitt liv. Mina värderingar och tankar kring otroligt mycket har förändrats och jag känner verkligen att jag får ut mer av livet nu.
 
 
 

Måste säga att det har varit såå roligt att följa dig och ditt äventyr och är tacksam för att du delat med dig så mycket under denna tid. Du har även inspirerat mig till att vilja åka iväg!! Snälla lämna inte bloggen död utan fortsätt uppdatera med minnen osv så att man kan ställa fler frågor :D




Kom ihåg mig?